Vad är social kompetens?

  Ta en stund och fundera på följande:

  Aggression kontra ödmjukhet.

  Nu menar jag naturligtvis inte bokstavligt talat aggression som i att ge någon stackare på käften, utan mer som en intensitet. En intensiv utstrålning. En vinnande utstrålning.

  När vi växer upp behöver vi lära oss innebörden av integritet. Vi behöver lära oss att våga ta plats, promenera genom livet med stolthet och kräva respekt. Självförtroende.

  Men hur gör vi det? Hur skaffar vi oss självförtroende?

  Naturligtvis börjar det hemma med mamma och pappa. Får vi utrymme att prata? Får vi utrymme att fundera och tycka till? Får vi känna, bli skitförbannade,  bli jätteglada eller bara vara för oss själva en stund?

  Därefter kommer skolan. Och vi alla är väl medvetna om att barn inte alltid är snälla mot varandra. De kan rent ut sagt vara fruktansvärt elaka.

  Men man får inte glömma att barn gör saker efter infall.Impulser. De får idéer, tycker att de verkar intressanta och bara gör det. Och här är det ju upp till föräldrarna att upplysa och förklara.

  Men hur som helst. När skolan börjar inleds en ny era, och här tappar föräldrar en stor del av kontrollen. Barn börjar lära sig av andra barn och ta efter beteenden. Här är det då viktigt att föräldrarna finns bakom med upplysningar, förklaringar och framför allt utrymmet för barnets egna tankeprocesser. Mamma och pappa ingjuter självförtroende och integritet, vilket barnet i fråga kommer ha fantastisk nytta av när han eller hon blir äldre. Det är här, under skolgången, som barnets sociala egenskaper och förutsättningar kommer att skapas och rotas. Grunden som byggs här kommer att följa med barnet ända in i vuxenlivet.

  Så.

  Aggression eller ödmjukhet.

   Jag säger båda.

  Står det ena eller andra för sig självt, då gick någonting snett när grunden skapades. Aggression i sig självt skapar ilska, frustration, våld och sociala svårigheter. Man får respekt, men det kommer utifrån rädsla. Man får en typ av integritet, för att man blir arg. Men man missar mycket av livet och man kommer alltid ha svårt att släppa människor inpå livet.

  Ödmjukhet i sig självt kommer i längden att skapa aggression. Utan aggression har man svårt att säga ifrån, ta plats och få respekt. Man blir lätt trampad på, utnyttjad och stympad, och man har inte verktygen för att försvara sig när situationen kräver det. Till slut tröttnar man på att vara svag, och försvaret blir oftast aggression och ensamhet. Man finner en trygghet där ens svaghet inte märks.

  Så för de bästa förutsättningarna i livet så krävs båda. Man har förmågan att släppa människor inpå livet, öppna sig och visa vem man är. Samtidigt har man verktygen för att försvara sig om situationen kräver det.

  Ödmjuk Aggression.

  Social kompetens.

Jag tittade en video för ett tag sedan som florerade på facebook. Jag tror många av er känner igen den.

  Den heter Look Up.

  Och bara titeln talar ju för sig själv, eller hur?

  Världen närmar sig en avgrund där social status handlar om hur många vänner du har på facebook och hur många gilla-markeringar du kan fiska på en simpel statusuppdatering. Sociala medier ger oss en chans att klistra på det där leendet och höja nivån på våra livskvalitéer. Vi lägger bara upp bilder som visar på perfektion. Hur perfekta våra liv är. Eller borde vara. Vi målar upp oss själva som perfekta individer utan bekymmer och utan svårigheter.

  För ingen vill ju läsa en deprimerande statusuppdatering, eller hur?! Vi vill inte läsa om någon som sitter hemma i soffan och gråter för att kompisarna säger dumma saker. Vi vill inte läsa om hur illa människor behandlar varandra. Vi vill inte läsa om deprimerade människor som har gett upp hoppet om mänskligheten.

  Vi vill läsa glada statusuppdateringar! Lycka, glitter och glamour. Vi vill läsa om lyckliga människor som älskar livet, tränar, tar hand om sin familj, tar hand om sig själva, tar hand om andra, tar hand om sitt jobb, arbetar flitigt och gör allt det här med ett leende på läpparna från morgon till kväll. Vi ska fånga dagen, ta hand om hemmet, lyckas i livet, lyckas i karriären, tjäna mycket pengar, bli vältränade och se ut som filmstjärnor när vi gör det!!

  Förstår ni vart jag är på väg här?

  Mot ett samhälle präglat av stress, prestationsångest och receptbelagda mediciner. Ett samhälle som hela tiden pressar oss till att vara mer än vad vi är. Ett samhälle där förälskade par knappt har tid att knulla för att de har sina gigantiska roller att leva upp till!

  Från början var tanken att sociala medier skulle hjälpa oss att hålla kontakten med nära och kära även om tiden blir knapp. Nu sitter vi istället och tittar på statusuppdateringar, från såväl ungdomar som lite äldre, som lyser av bekräftelsebehov och en våldsam hunger efter perfektion.

  Jag skulle kanske ha satsat på ett säkrare karriärval

  Man skulle ha blivit livscoach...